Hur många vet egentligen något om Carl Israel Hallman, en av Par Bricoles tre grundare? Låt oss skingra okunnighetens slöjor och närmare studera hans liv och gärning.
Carl Israel Hallman, yngst av tre bröder, föddes i Stockholm den 31 december 1732. Hans far Johan Gustaf Hallman var komminister, sedermera kyrkoherde i Hedvig Eleonora eller Ladugårdslands församling. På sin tid var han en väl ansedd poet och efter lämnade såväl tryckta som otryckta skrifter. Hallmans mor hette Margareta Cornelia Cloppert. Om henne är tyvärr inte mycket bekant.
Tidigt aktiv i Stockholms ordensliv
Om Hallmans barndom och ungdom vet ingen heller något. Som vuxen blev han anställd vid Kungl. Bergskollegium, men gjorde ingen större lycka där. Hallman blev aldrig befordrad, han kanske såg arbete som ett överskattat nöje. För det sociala livet hade han däremot naturlig fallenhet och mottogs med öppna armar var han än inträdde. Han var med andra ord den födde bricolisten!
Bland de sällskap han tillhörde utom Par Bricole kan nämnas Grekerna, stiftat av honom själv och vittert till formen. Ett annat sällskap var Augusti Orden, stiftat 1776 och upplöst 1810. Detta sällskap tillkom för att stötta Gustav III politiskt.
Bellman, Hallman och Kexél
I Par Bricole gjorde Hallman stor lycka. Där var han med långt före instiftandets år 1779. Som poet och lustspelsförfattare i Stockholm lärde han tidigt känna Bellman, senare blev han också bekant med Olof Kexél. Stockholm var inte större än att personligheter av deras slag inte kunde undgå att mötas. Snart bildade de tre ett välkänt triumvirat. Enligt legenden ska de ha vandrat kring i Stockholm mellan kaféer, krogar och boklådor; samvaron avslutades ofta med ett teaterbesök, på Humlegårdsteatern om somrarna och Stora Bollhuset i Slottsbacken om vintrarna.
Hallman var snart en berömd lustspelsförfattare. Hans främsta verk är ”Casper och Dorotea”, en parodi över Lalins balett ”Acis och Galatea”, ”Skeppar Rolf”, parodierande Gyllenborgs pjäs ”Birger Jarl”, samt ”Petis och Thelée”, raljerande med Wellanders opera ”Thetis och Pelée”.
Hur vännerna Hallman, Bellman och Kexél träffades i Par Bricole – samt i vilken ordning de kom hit – är en omdiskuterad fråga. Svaret har hela tiden funnits i Par Bricoles arkiv i form av ett brev från kommerserådet Johan Medling. Han var med i Par Bricole från början, alltså 1779, men var aktiv i sällskapet dessförinnan.
År 1829 kallades han som Jubelkommendör och tackade för utmärkelsen med ett brev. I detta, daterat den 1 juni 1829, berättar han sina tidigaste minnen från Par Bricole. Vi får överraskande svar på våra frågor:
”Det första så kallade Ordenssällskap där jag inträdde var Par Bricole. Det uppkom sålunda att på en källare, Kejsarkronan kallad, i hörnet av Freds- och Drottninggatorna, infann sig på qvällarne Notarien Hallman som på de samlade åhörarnas bekostnad drack ett eller annat glas punsch, varunder af honom upplästes några Bacchanaliska sånger.
Flera i samma källare freqventerade personer ville i de slutna rummen intränga, men sådant kunde inte ske utan den vanliga aftonsocietetens tillstånd. Sällskapet ökades och Hallman var kanske en lika stor Ordensvurm som någon ännu lefvande.
Nu inkallades Bellman, en af oss godkänd Bacchanalisk poet som med sina arbeten gaf Sällskapet en sorts consistance under namn av Par Bricole, som det visst kunde kallas då det verkligen par bricole tillkom. Någon slags ceremoni erfordrades för att göra det ordensmessigt och då inkallades Secreteraren vid Kongl. Theaterdirectionen, Kexell, att ej allenast iordningsätta vissa formaliteter utan ock i överensstämmelse med dessa förrätta Introduktions- och Secreteraregöromål”.
Hallmans parentation över Sackenhielm
Bland trions umgängesvänner fanns Gottfried Sackenhielm, en av Stockholms ökända nattklubbsägare. När han plötsligt avled den 13 oktober 1777, enligt ryktena på gatan eller i en prostituerads armar, samlades Bellman, Hallman och Kexél samt deras kumpaner på källaren Kejsarkronan för en minnesmåltid.
Vid denna sammankomst läste Hallman upp en parodisk parentation på vers, och den ansågs så lyckad att de närvarande beslöt att bilda ett bacchanaliskt sällskap. Sålunda föddes Par Bricole och det var åter Hallman som stod fadder.
Den 15 maj 1779 skedde det egentliga instiftandet på en krog i Södra stadshuset, våra dagars Stadsmuseum. Sällskapet fortsatte att blomstra och utvidgas under ledning av Olof Kexél även om Hallman spelade en viktig roll som sammanhållande kraft. Med tiden blev Par Bricole emellertid allt ståtligare och mer gradhögfärdigt, en utveckling som Hallman inte gillade.
På Vårhögtidsdagen 1789, mitt under firandet av sällskapets tioårsjubileum, framträdde han med ett versifierat tal som underströk hans inställning:
”Du vackra Par Bricole,
jag minns liksom i går,
med munter själ och gråa hår,
när du begynte till att skimra.
Hur mången idog hand,
hur mångenglädjens son
har ansett för sitt lärospån
att på din stolta resning timra
och varit om din prydnad mån.
Du först ditt regemente byggde
på kapten Puff Puffs reglement.
På dina kar du flitigt bryggde,
ej för pokalens fullhet skyggde
och levde som en tysk student.
Sen växte du från villervalla,
blev litterat och småförnäm.
Du lärde lyda och befalla,
fick ordning, grannlåt och system.
Så sjöng du om din hjältes minne
om Gottfrieds törstiga person.
Sen fick du ett förvandlat sinne
och röjde högre ambition.
Det är de ädla själars ära
att dyrka store män och sjunga deras lov,
att deras namn till eftervärlden bära
ur Bacchi som ur kungars hov.
Från detta ärelov, o! Par Bricole din styrka
har vuxit dag från dag.
Du genom snillets ljus har lärt de seder yrka,
har lärt att Bacchus visligt dyrka
och stadgat dig en hövisk lag.
Du har försvunnit, vittra anda,
du borde vara här att dina toner blanda
och gå vårt glada folk tillhanda
och sjunga liksom du var van
och sprida löjen ut kring detta nöjets ban”.
Efter Bellmans död år 1795 utsågs Hallman till hans efterträdare som Ordensskald. Det ämbetet skötte han till belåtenhet även om hans musa slocknat med stigande ålder.
Hallman avled den 23 april 1800 och vilar i Klara kyrka inom dess murar. I samma jord (men utanför kyrkobyggnaden) begravdes hans vän, Ordensoch ämbetsbroder Carl Michael Bellman år 1795.
Text av Martin Stugart, tidigare publicerad i PB Moderlogens medlemstidning EVOE