JohanHenrikKjellgren275

Johan Henrik Kellgren recipierade i Par Bricole den 11 januari år 1780 och fick medlemsnumret 194. Enligt våra arkiv ska Kellgren ha varit med redan vid Barbarafesten 1779 utan att ännu vara medlem.

Kellgren känner de flesta naturligtvis till. Vi som kommit upp i åren minns hur vi tragglade hans poesi i skolan. En av hans strofer tvingades vi rentav lära oss utantill:

”Du som av skönhet och behagen
en ren och himmelsk urbild ger.
Jag såg dig och från denna dagen
jag endast dig i världen ser”.

Enbart denna vackra strof som utgör inledningen av ”Den nya skapelsen” kunde ha gjort Kellgren odödlig. Men han skrev långt mer än så: det tycks formligen ha vällt verser ur honom. Och vilka geniala verser sedan!

Han dog endast 44 år gammal och vilar sedan dess på Jakobs kyrkogård, bryskt inklämd mellan Kungsträdgården och Västra Trädgårdsgatan. Kellgrens grav är numera försvunnen, endast en minneskylt på kyrkväggen minner om att han vilar där nedanför.

Kellgen är mest berömd för sitt redaktörskap för Stockholms-Posten och sitt ledamotskap i Svenska akademien. Det är inte lika välkänt att han dessutom var bricolist! Kellgren recipierade i vårt sällskap den 11 januari år 1780 och fick medlemsnumret 194. Men enligt Par Bricoles arkiv ska Kellgren ha varit med vid Barbarafesten 1779 utan att ännu vara medlem.

År 1780 var Par Bricole nygrundat och dess burchikosa upptåg hade inte tonats ned. Jag kan se Olof Kexél framför mig i full bacchanalisk yra med Kellgren som en avvaktande, nyinvald Broder på första bänk. Ingen av dem kunde då ana att de 15 år senare skulle vila tillsammans i hägnet av Jakobs kyrka.

Om man vågar tro August Kinberg i hans bok ”Par Bricoles gustavianska period” – vilket man brukar kunna göra – skulle Kellgren även före år 1779 ha deltagit i ”några av de glada samkväm där Bellman utförde sina komiska ordenskapitel”. Det är naturligtvis inte omöjligt, eftersom de två poeterna hade mötts redan 1769!

Några vänner blev aldrig Bellman och Kellgren, de var för olika. Kellgren kritiserade Bellman skarpt i sin dikt ”Mina löjen”, men övertygades senare om att haft orätt. Därför strök han sin vers om Bellman innan dikten medtogs i hans samlade skrifter. Den finns att läsa på annat håll:

”Anakreon, var är ditt lov?
En annan rövat har din lyra
som kvick i fylleriets yra
förtjusa lärt Priapi hov.
Som lik i otukt med Krysipper
och lika rik på vittra föl
ur svenska krogars Aganipper
sin ådra fyllt med dubbelt öl.
Hans muser sig på spinnhus nära,
hans gracer ligga under kur
och uti Platskans jungfrubur
han Kärleksgudens språk fått lära”.

Bellman svarade omedelbart, säkert en smula häpen och sårad:

”Att mina strängar spänna
och mer på lutan slå,
det vågar jag ej på.
En Kellgren vässt sin penna
mot mig i stad och hov.
Göm detta för hans öga
fastän det rör mig föga,
hans klander eller lov”.

Hur klyftan mellan Kellgren och Bellman överbryggades vet man inte, men till allas överraskning accepterade Kellgren att skriva företalet till Fredmans epistlar 1790. I detta företal framhåller han Bellmans många förtjänster men ingen kan missta sig på kylan under de många varma orden. Man kan inte frigöra sig från misstanken att uppdraget att skriva företalet kom från högsta ort, Gustaf III själv!

Johan Henrik Kellgren föddes i Västergötland år 1751. Efter studier i hemmet och Skara skrevs han år 1768 in vid Åbo akademi. Där blev han filosofie magister tre år senare samt docent i romersk litteratur år 1774. År 1777 erhöll han en informatorsplats i Stockholm hemma hos greven och generallöjtnanten Meijerfelt. Han var gift med en av ”de tre gracerna” vid Gustaf III:s hov: Louise Meijerfelt, född Sparre.

Samma år gjorde Kellgren sin lycka genom satirverket ”Mina löjen” där han bland annat gjorde sig lustig över Bellmans motivval. Året dätpå, 1778, startade Kellgren dagstidningen Stockholms-Posten tillsammans med Johan Petter Lenngren, maken till skaldinnan Anna-Maria.

Gustaf III noterade Kellgrens skarpa penna och beslöt sig för att använda honom. Tack vare Kellgrens poetiska geni tillkom operan ”Gustaf Vasa” liksom dramat ”Drottning Kristina”.

Kellgren blev konungens handsekreterare och utsågs år 1786 en av de första medlemmarna i Svenska akademien. Efter mordet på Gustaf III år 1792 gick Kellgrens stjärna i moln. Han insjuknade året därpå medan han var bosatt hos sin vän, läkaren och assessorn Henrik Gahn. Denna person bodde på Västra Trädgårdsgatan 9, ett hus som ännu står kvar. Numera ägs det av Svenska Handelskammaren. Till Kellgrens sista göromål hörde att ordna och sammanställa de skrifter han ville vidkännas.

När biskopen och diktaren Frans Michael Franzén hörde talas om Kellgrens sjukdom skrev han till Svenska Akademiens sekreterare Nils von Rosenstein och uttryckte sin oro: ”Är allt hopp förlorat om hans återställande till hälsan? I sommar, då jag reser till Stockholm ska jag fåfängt i den tysta trappa där jag gick med blygsam bävan förr fåfängt bida och med aning klappa på din evigt stängda dörr? Helga boning! där jag fick det snille likt Apollo i sitt tempel se, som fick Gratierna, när han ville, än att gråta, än att le”.

Kellgren avled den 20 april 1795. Om sig själv skrev han följande sista ord:

”Han var en liten man i vår litterära värld, hans talanger voro små. Han hade kanhända icke vad man kallar snille, de flesta av hans skrifter hade föga vidd och vikt. Men han ägde en egenskap, kanske i högre grad än sina medbröder: det var ett nit, en värma för den svenska vitterhetens förkovran och heder. Den följde honom genom ett plågsamt liv och var hans sista passion i den stund han skrev dessa rader”.

Svenska akademienss nye sekreterare Nils von Rosenstein deltog vid Kellgrens begravningshögtid i Jakobs kyrka. Han noterade efteråt:

”Gyllenborg gav prov på sin naiva karaktär under begravningen. Efter jordfästningen gick han fram, klappade kistan och grät. Vännerna buro Kellgren till graven, bland dem greve Oxenstierna”.

Så avled en av Sveriges främsta skalder. Om några medlemmar av Par Bricole var med och lade en krans på graven vet jag inte. Men det vill jag självfallet tro.

Text av Martin Stugart, tidigare publicerad i PB Moderlogens medlemstidning EVOE